Ickevåld –
en strategi som förändrar världen

På våren 1963 nådde de svarta i USA en brytpunkt i kampen för sina rättigheter. En mängd sittprotester, bojkotter och massdemonstrationer ledde fram till ”mirakelsöndagen”. Efter den insåg till och med president Kennedy att samhällets orättvisa lagar måste förändras.

Birmingham, Alabama, långfredagen den 12 april 1963:
”Jag såg mig om i rummet och märkte för första gången att våra mest engagerade och hängivna ledare var överväldigade av hopplöshet”, mindes Martin Luther King Jr. från denna fredag i april 1963. Åtta långa år hade passerat sedan medborgarrättsrörelsen tagit sina första stapplande steg i samband med bussbojkotten i Montgomery. Under de åtta åren hade man vunnit många små och stora segrar i stad efter stad. Birmingham skulle visa sig vara den allra största utmaningen för rörelsen för de svartas rättigheter. Denna stad i Alabama var den mest segregerade av alla städer i USA. Här var Eugene ”Bull” Connor polischef, medlem i Ku Klux Klan och ökänd för sin rasism och hårdhänta tag mot de svarta. Frågan på allas läppar var: skulle ickevåld fungera även här, där myndigheterna verkade beredda att ta till alla medel för att behålla det rasistiska systemet?

Stämningen i det lilla motellrummet i Birmingham var alltså tryckt. Den 34-åriga Martin Luther King lyssnade spänt på rapporterna om hur ickevåldsaktionerna i staden hade gått. Medborgarrättsrörelsen hade satt ihop en ickevåldskampanj i tre steg kallad Projekt Konfrontation, bestående av sit-ins (ickevåldsmetod där man utför en sittprotest) vid lunchrestauranger, butiksbojkotter och massdemonstrationer. Sit-ins och demonstrationer hade redan lett till 300 gripanden på bara en vecka. Borgenspengarna för alla de fängslade hade gjort att ekonomin för kampanjen var körd i botten. Många av Kings kollegor menade att man inte kunde fortsätta med demonstrationerna när inga pengar fanns kvar. ”Jag måste gå. Jag ska marschera om jag så ska gå helt ensam”, sa King bestämt. En timme senare gick King i protestmarschen. Han var inte ensam. Fler och fler anslöt sig längs gatan som ledde till centrum i Birmingham. Connor med sina poliser blockerade vägen för demonstranterna. Framför poliskedjan gick King och hans kollegor ner på knä i bön. Brutalt kastades de in i polisbilar och kördes iväg till det lokala fängelset. I sin mörka och kalla cell såg King ett uttalande i en dagstidning som åtta företrädare för nationens största trosriktningar hade skrivit. De skrev att King och de andra i medborgarrättsrörelsen inte borde demonstrera. De borde inte bryta mot lagen. Så gjorde bara extremister. Kings svar, nertecknat i marginalerna på en tidning, blev känt som Brev från fängelset i Birmingham. ”Frågan är inte om vi skall vara extremister, utan vad för slags extremister vi skall vara. Kommer vi att vara kärlekens eller hatets extremister?” skrev King från sin fängelsecell.

Efter åtta dagar släpptes King och hans medfångar från fängelset. Under deras fängelsetid hade fler än 1 000 barn i staden tränats i icke-våld och var beredda att delta i demonstrationerna. En dag i början av maj vandrade de, två och två, nerför gatan, sjungande ”Vi vill ha vår frihet!” Polischefen Connor var redo. Vattenkanoner sköt mot barnen som slungades mot träd och väggar. Andra barn blev bitna av polishundar. Hundratals av dem fängslades. Dramat sågs av miljontals amerikaner på den nationella televisionen. Några dagar senare anordnades en ännu större demonstration och Connor hade återigen ställt upp sina vattenkanoner. Han gav order om de skulle sättas på, men ingenting hände. Han svor och skrek åt brandmännen: ”Sätt på vattnet!” men fortfarande hände ingenting. En av brandmännen sa: ”Vårt jobb är att släcka bränder, inte människor.” När demonstranterna närmade sig brandmännen gick de åt sidan och släppte förbi dem. Dagen blev känd som ”mirakelsöndagen”. Det som hade känts som en begynnande nedgång för medborgarrättsrörelsen hade vänts till seger. Något som bekräftades av president John F Kennedy i ett tal i juni samma år: ”Nu har tiden kommit för denna nation att uppfylla dess löfte. Händelserna i Birmingham och på andra ställen har ökat ropet efter rättvisa i sådan grad att ingen stad eller stat eller juridiskt organ längre kan ignorera dem.”

Olika sätt att använda ickevåld som strategi:
När man hör ordet ickevåld tänker många på Gandhi och King. Men det är ett stort misstag att tro att icke-våldet slutade med dessa två personer. Faktum är att ickevåldet aldrig har varit så dominerande som det är i vår tid. De senaste 30 åren har vår värld upplevt mängder av framgångsrika ickevåldsrevolutioner, till exempel i Polen 1980, Bolivia 1982, Uruguay 1985, Filippinerna 1986, Östtyskland 1989, Serbien 2000 och Madagaskar 2002. Ickevåld som strategi och princip används också framgångsrikt av freds-, rättvise- och miljörörelser världen över i allt större skala. Särskilt mycket har den globala ickevåldsrörelsen lärt sig de senaste 100 åren av både framgångar och misslyckanden. Så vilka lärdomar har man gjort? Här är några exempel.

• Stora drömmar och begränsade mål:
Det kan vara avgörande för en rörelse att ha de stora visioner som inspirerar och driver framåt: en värld där krig är avskaffat, där ingen behöver gå hungrig och där alla människor behandlas jämlikt. Lika viktigt är det att ha begränsade mål i specifika aktioner eller kampanjer. Den första ickevåldskampanjen i medborgarrättsrörelsen i Montgomery 1955 krävde inte ens att segregeringen på bussarna skulle upphöra, bara att svarta skulle fylla på bakifrån och vita framifrån på lika villkor och att svarta bussförare skulle anställas i svarta områden. Mycket blygsamma krav, men framgången inspirerade miljontals människor i USA till att ta starta fler ickevåldskampanjer och nå mycket större mål.

• Gör motstånd mot det onda och bygg det goda
Många ickevåldsrörelser satsar all kraft på att bekämpa det onda, till exempel en diktator, utan att fundera så mycket på vad man har som alternativ. Gandhi poängterade ofta att vi bör arbeta mer på att skapa ett gott samhälle än att göra motstånd mot det dåliga samhället. King pratade om att bygga ”the Beloved Community” – det kärleksfulla samhället där alla människor lever med ömsesidig respekt och jämlika rättigheter.

• Kombinera olika ickevåldsmetoder:
Att planera en ickevåldskampanj är lite som att måla en tavla. Det blir trist om man bara använder en eller två färger. Flera färger ger mer liv och det spelar också stor roll hur man kombinerar färgerna. 1973 skrev den amerikanska ickevåldsforskaren Gene Sharp trilogin The Politics of Nonviolent Action, där han listade 198 olika ickevåldsmetoder. Genom att kreativt kombinera många olika av de 198 metoderna blir potentialen för att lyckas mycket högre än om man begränsar sig till endast en typ av metod. Att bara använda en sorts metod, till exempel endast demonstrationer, är ett misstag många rörelser gör. Jämför till exempel med Birminghamkampanjen ovan där man använde tre mycket olika icke-våldsmetoder.

• Överraska och använd humor:
Amerikanska aktivister som ville uppmärksamma hur leksaker stärker de traditionella könsrollerna köpte flera hundra talande dockor. Hälften Barbie, hälften den kamouflageklädde actionhjälten G.I. Joe. De plockade ut ljudanordningen från alla dockor, och monterade in Barbies i G.I. Joes, och vice versa. Därefter lade de dockorna i förpackningarna och ställde tillbaka dem på hyllorna i affärerna. Den julen blev många barn och föräldrar överraskade när Barbiedockan röt: ”Hämnden är ljuv!” och ”Döda män ljuger inte!”, medan den med automatvapen och handgranater beväpnade G.I. Joe med ljus röst utbrast: ”Låt oss planera vårt drömbröllop!” och ”Jag älskar att gå i skolan. Du med?”
Genom att aktivisterna på baksidan av dockorna hade satt klistermärken med texten ”Ring din lokala tevestation”, såg de till att medierna hade folk att intervjua när nyheten spreds. Humor är även viktig i icke-våldskamp där liv och död står på spel. ”Om jag inte hade ett sinne för humor skulle jag ha tagit livet av mig för länge sedan,” skrev Gandhi.