Martin Luther King - en biografi
sammanställd av Martin Smedjeback

Från Martin var 3 år hade han en vit lekkamrat. När de var 6 år sa hans kompis att hans pappa hade sagt att de inte kunde leka längre. Martins föräldrar förklarade att det var för att han var svart och hans kompis vit. Martin blev mycket chockad och bestämde sig för att hata alla vita. Hans föräldrar sa alltid att det var hans plikt som kristen att älska de vita. När han började i högstadiet åkte han buss till andra sidan av stan. Reglerna för bussarna var att svarta endast fick sitta längst bak. Även om de "vita sätena" var lediga var de svarta tvungna att stå. Martin var tvungen att alltid gå längst bak i bussen, men han hade sina tankar längst fram. Han sa till sig själv "någon gång ska jag sätta min kropp där mina tankar är". När han började college träffade han många vita som också var emot segregeringen och rasismen. Med dessa möten minskade hans avsmak för de vita allt mer och samarbete började istället att växa fram.

19 år gammal börjar Martin sina teologiska studier i Pennsylvania. Under sina studier blir han mer och mer övertygad om att tro och politik hör ihop. "Som pastor kommer jag att ha två uppgifter. Å ena sidan måste jag försöka att förändra själen hos individer så att deras samhällen kan förändras. Å andra sidan måste jag försöka att ändra samhällena så att individen får en förändring. Därför måste jag bry mig om arbetslöshet, slummen och ekonomisk osäkerhet. Jag är en varm förespråkare av det sociala evangeliet."

Som ung student hade Martin först uppfattningen att segregationen i USA bara kunde lösas genom ett väpnat uppror. Men en dag hörde han en predikan om Gandhi* av en man som nyss varit i Indien. Martin blev djupt fascinerad och lämnade mötet med ett halvdussin böcker om Gandhi och hans liv. Han förstod då för första gången att kärlekens kraft inte bara kunde påverka individuella relationer utan även samhället. Efter avslutade studier fick han jobb som pastor i Dexter Baptist kyrka i Montgomery.

Den första dagen i december 1955 vägrar Rosa Parks att flytta sig från "vit-sektionen" i bussen. Hon arresteras av polisen för sitt brott. Detta blir startskottet för en bojkott-kampanj av bussar i Montgomery från medborgarrättsrörelsen i där King var aktiv. Tanken var att genom massivt icke-samarbete ska de svarta påverka segregationens grymma regler. Eftersom bussarna var en del av segregationen bestämde man sig för att inte åka med dem, utan istället gå eller åka tillsammans i de få bilar de svarta ägde. King och de andra i medborgarrättsrörelsen var osäkra om det skulle fungera. Skulle de flesta svarta bojkotta bussarna? När dagen för bojkottens start, den 5 december 1955, kom så blev resultatet mycket bättre än någon hade vågat hoppas. Nästan 100 % av de svarta valde att inte använda bussarna. På kvällen samlades tusentals svarta i stadens baptistkyrka och lyssnade på Kings tal: "Vi är här på grund av vår kärlek till demokratin, på grund av vår djupa tro att demokratin förvandlad från papper till handling är den förnämsta formen av styrelseform på jorden…" Den kvällen startade en grupp svarta i en baptistkyrka en rörelse som skulle sprida sig över hela nationen och vars budskap skulle sprida sig i hela världen.

I Montgomeries tidningar drogs paralleller mellan bussbojkotten och Gandhis ickevåldskamp i Indien. För folk som aldrig tidigare hade hört talas om den lilla mannen i det avlägsna Indien blev namnet Gandhi snabbt välkänt bland folk på gatan.

Under kampanjens gång började hoten komma mot Martin Luther King. Som mest kom det 30-40 hotfulla telefonsamtal och brev varje dag. King insåg att hans liv var i fara. Han blev rädd och vände sig till Gud med sin rädsla. Han hörde då Guds röst inom sig som sa att han skulle fortsätta att stå upp för sanningen och att Gud alltid skulle vara med honom. King berättar att rädslan då rann av honom. Samma månad bombades hans hem. Lyckligtvis skadas ingen. När han kom till sitt hem efter bombningen var hundratals svarta samlade utanför hans hem. De var arga och många av dem hade vapen med sig. King insåg att deras ickevåldskamp kunde vändas till våld. Han gick ut för att tala till den arga folkhopen: "Ta inte till vapen. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd. Vi vill älska våra fiender. Älska dem och låt dem veta att ni älskar dem. Om jag stoppas kommer inte vårt arbete att stoppas. För vad vi gör är rätt." Det blev inget våld från de upprörda svarta utanför Kings hus.

När motståndarna märkte att våld inte kunde stoppa protesterna tog de istället till massarresteringar. Den lokala domstolen i Montgomery fann bojkotten illegal och arresterade mer än hundra personer inklusive King. Elva månaders av kamp gav äntligen resultat då USA:s högsta domstol beslutade att Alabamas bussegration stred mot konstitutionen. En av de lyckliga sa: "Gud den Allsmäktige har talat från Washington D.C."

King och de andra svarta ledarna vill sprida Montgomerys framgångar i hela amerikanska södern. Därför bildade de Southern Christian Leadership Conference (SCLC) där Martin Luther King blev ordförande. Martin Luther King blev en frontfigur för medborgarrättsrörelsen och åkte runt i söderns olika delar och deltog i flera ickevåldsaktioner. Bussbojkotterna spreds till många av söderns städer. I North Carolina deltog han i "sit-ins" på restauranger för att bryta lunchsegregeringen. I Atlanta deltog i fler sit-ins och blev arresterad tillsammans med 280 studenter. I Albany arresterades King igen, denna gång för att demonstrera utan tillstånd och för att störa freden (!). Just i Albany var motståndet större än på många andra ställen. Mer än 5 % av de svarta i stan gick frivilligt i fängelse och 95 % bojkottade bussar och affärer som inte behandlade svarta jämlikt.
Våren 1963 ledde King massdemonstrationer i Birmingham, Alabama, där de vita poliserna var kända för sitt våldsamma motstånd mot integration. I denna stad hade sjutton svarta kyrkor och hem till ledare i medborgarrättsrörelsen bombats. King och hans kollegor menade att Birmingham skulle bli den tuffaste kampen i hela USA. Om de skulle lyckas här skulle segregationen i hela USA brytas. Metoderna var sit-ins på segregerade lunchrestauranger och dagliga demonstrationer. I sex veckor demonstrerade man och demonstranterna blev fängslade på löpande band. Hundratals högstadieelever ville också vara med på demonstrationerna. Vissa föräldrar ville inte tillåta sina barn att demonstrera. En pojke sa till sin pappa: "Jag gör inte detta bara för att jag vill vara fri. Jag gör det också för att jag vill ha frihet för dig och mamma och jag vill ha det före ni dör." Då lät hans pappa honom demonstrera.

Fler och fler gick med i demonstrationerna och för första gången i medborgarrättsrörelsen lyckades de att nå upp till målet som Gandhi satt: Att fylla fängelserna. Vid höjdpunkten av demonstrationerna var 2500 av de demonstrerande fängslade på samma gång, många av dem ungdomar. Ute på gatorna svarade poliserna de ökande demonstrationerna med kraftiga vattenslangar och hundar som bet demonstranterna. Men alla demonstranter höll sig till ickevåld. Dessa bilder väckte nationen när de kom ut i tidningar och TV. President Kennedy engagerade sig på grund av protesterna och la fram ett förslag till kongressen som ledde till att de antog Medborgarrättslagen Civil Rights Acts 1964.

Höjdpunkten på massdemonstrationerna kom den 28 augusti 1963 då fler än 200 000 människor samlades i Washington D.C. från hela landet på temat "March on Washington for jobs and freedom". Vid Lincolns minnesmonument höll Martin Luther King sitt berömda tal: I have a dream

Vintern 1965 ledde King en marsch från Selma till Montgomery. I fyra dagar vandrade 50 000 människor med målet att de svarta skulle få rösträtt. Året därpå stod USA:s dåvarande president Johnson i kongressen och prisade modet hos de svarta som hade väckt nationens samvete. Samma år undertecknade han Rösträttslagen - the Voting Rights Act)

Enligt King har mänskligheten tre problem som är värre än allt annat: segregation, fattigdom och krig. Under Kings sista år i livet ägnade han mer och mer tid de två senare problemen. "Precis som ickevåld har avslöjat hur otäck rasdiskriminerings är, måste vi nu finna sätt att avslöja och råda bot på fattigdomen - inte bara yttringarna utan de grundläggande orsakerna." skrev King. År 1966 inledde King och hans medarbetare Chicagokampanjen. Genom ickevåldsliga demonstrationer försökte de få skäliga bostadsområden för de svarta och bryta fattigdomens ok. Året därpå startar SCLC (Southern Christian Leadership Conference) en nationell kampanj mot fattigdom. De hade lärt sig att inget hade vunnits utan att politikerna konfronterades med direkta ickevåldsaktioner. Därför var receptet det samma mot fattigdomen. Massiva demonstrationer i Washington D.C. arrangerades för att lyfta frågorna om arbetslöshet och krav på löneförhöjning för de fattigaste.

När King gav sig in i debatten om Vietnamkriget fick han mycket kritik från kongressledamöter men också från ledare i medborgarrättskampen. De tyckte att han skulle hålla sig till segregationsfrågan och inget annat. Han funderade mycket på detta men efter att han läst en artikel om barnen i Vietnam sa han till sig själv: "Jag ska aldrig hålla tyst om en fråga som förstör nationens själ och som dödar tusen och åter tusen små barn i Vietnam." King reflekterade också på kopplingarna mellan fattigdom och krig. Han slutsats blev: "En nation som år efter år spenderar mer pengar på militärt försvar än på sociala program närmar sig spirituell död."
Den 3 april, 1968 i Memphis höll King sitt sista tal. Där sa han: "Jag vet inte vad som kommer att hända nu; vi har några svåra dagar framför oss. Men det betyder egentligen inte så mycket för mig nu, för att jag har varit på bergstoppen. Och det gör mig detsamma vad som händer. Som alla så skulle jag vilja leva ett långt liv - att leva länge har sin plats. Men jag tänker inte på det nu. Jag vill bara göra Guds vilja. Och han har låtit mig gå upp på berget. Och jag har blickat över på andra sidan, och jag har sett det förlovade landet." hela talet på engelska

Den 4 april, 1968 sköts Martin Luther King ihjäl på ett hotell i Memphis.