Martin Luther Kings tal i Riverside Church, New York, 4 april 1967

Exakt ett år före sin död, 4 april 1967, höll Martin Luther King Jr ett tal i Riverside Church i New York inför en samling bekymrade präster och lekmän som var motståndare till kriget i Vietnam. Det var inte första gången King kritiserade kriget i Vietnam men det var första gången han gjorde en tydlig koppling mellan kriget och medborgarrättsrörelsen. Det var också första gången han angrep president Johnsons Vietnampolitik. I början av talet - som är långt - kommer han med konkreta krav på hur kriget ska få ett slut. Men därefter vidgar han perspektivet.

Kriget i Vietnam är bara ett symptom på en mycket allvarligare sjukdom i den amerikanska själen, och om vi ignorerar denna sobering verklighet kommer vi att behöva fortsätta organisera kommittéer av bekymrade präster och lekmän i nästa generation också. De kommer att vara bekymrade över Guatemala och Peru. De kommer att vara bekymrade över Thailand och Kambodja. De kommer att vara bekymrade över Mozambique och Sydafrika. Vi kommer att demonstrera kring dessa och ett dussin andra namn och delta i oändliga protester om det inte sker en markant och djupgående förändring av amerikanskt liv och politik. Dessa tankar för oss bortom Vietnam men inte bortom vår kallelse som den levande Gudens barn.
1957 sade en insiktsfull amerikansk UD-tjänsteman att det verkade som om vårt land stod på fel sida i en världsrevolution. …
Jag är övertygad om att om vi ska hamna på rätt sida av världsrevolutionen måste vår nation genomgå en radikal värderevolution. Vi måste snabbt påbörja skiftet från ett sakfokuserat samhälle till ett personfokuserat. När maskiner och datorer, inkomstmarginaler och äganderätt anses viktigare än människor är jättetrillingarna rasism, materialism och militarism omöjliga att övervinna.

En sann värderevolution kommer snart att få oss att ifrågasätta det rimliga och rätta i mycket av vår tidigare och nuvarande politik. Å ena sidan är vi kallade att vara den gode samariern vid livets vägkant, men det är bara början. En dag måste vi inse att hela Jeriko-vägen måste förvandlas så att män och kvinnor inte ständigt blir misshandlade och plundrade på sin färd genom livet. Verkligt medlidande är mer än att slänga en slant åt en tiggare; det är inte slumpartat eller ytligt. Det är att inse att ett system som producerar tiggare behöver göras om. En sann värderevolution kommer snart att se med olust på de skarpa kontrasterna mellan fattigdom och välstånd. Rättvist indignerad kommer den att skåda ut över världshaven och se hur enskilda kapitalister från väst investerar stora penningsummor i Asien, Afrika och Sydamerika och lägger beslag på förtjänsten utan tanke på ländernas behov av sociala framsteg, och den kommer att säga: "Detta är inte rättfärdigt." Västvärldens arroganta känsla av att den har allt att lära de andra och inget att lära av dem är inte rättfärdig. En sann värderevolution kommer att säga om kriget: "Detta sätt att lösa problem är inte rättfärdigt." Detta sätt att bränna människor med napalm, fylla vårt lands hem med faderlösa barn och änkor, spruta in hatets giftiga droger i ådrorna på människor som normalt är humana, sända män hem från mörka, blodiga slagfält fysiskt handikappade och mentalt störda - allt detta går inte ihop med vishet, rättfärdighet och kärlek. En nation som fortsätter att år efter år spendera mer pengar på militärt försvar än på social uppbyggnad är på väg mot en andlig död.

En sann värderevolution betyder att när det kommer till kritan måste vår solidaritet bli ekumenisk i stället för sekteristisk. Varje nation måste nu utveckla en allt överskuggande solidaritet med hela mänskligheten för att det bästa i deras enskilda samhällen ska bevaras.
Denna vädjan om en världsvid gemenskap som höjer omsorgen om nästan bortom ens egen familj, ras, klass och nation är i själva verket en vädjan om en allomfattande och villkorslös kärlek till alla människor. Detta ofta så missförstådda och misstolkade begrepp - som så snabbt avfärdas som svagt och fegt av denna världens Nietzscheaner - har nu blivit en absolut nödvändighet för människans överlevnad. När jag talar om kärlek talar jag inte om något sentimentalt och svagt gensvar. Jag talar om den kraft som alla de stora religionerna har sett som livets högsta samlande princip. Kärlek är nyckeln som låser upp den dörr som leder till det verkligt sanna. Denna hinduiska, muslimska, kristna, judiska, buddistiska tro på det verkligt sanna sammanfattas på ett utsökt sätt i Johannes första brev:
" (L)åt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek…(O)m vi
älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss."

Vi står nu inför faktum att i morgon är i dag. Vi konfronteras av nuets bistra nödvändighet. Livet och historien lär oss att det kan bli för sent. Att förhala är att stjäla tid. Livet lämnar oss ofta stående utblottade, nakna och förtvivlade över en förlorad möjlighet. Människolivets tidvatten stannar inte vid högvatten - det vänder och ebbar ut. Vi må ropa i förtvivlan till tiden att stanna, men tiden är döv för varje vädjan och rusar vidare. Ovanför otaliga civilisationers blekta ben och kvarlämnade virrvarr står skrivna de patetiska orden: "För sent." Det finns en osynlig livets bok där vår vaksamhet eller våra försummelser noggrant registreras. I dag har vi fortfarande ett val: samexistens utan våld eller gemensam förintelse genom våld.
Vi måste gå från tvekan till handling. Vi måste hitta nya sätt att verka för fred i Vietnam och rättvisa i utvecklingsländerna, den värld som finns vid vår dörr. Om vi inte handlar kommer vi utan tvivel att släpas längs de långa, mörka och skamfyllda tidens korridorer som är reserverade för dem som har förmåga utan medkänsla, makt utan moral och styrka utan insikt.

Nu måste vi börja. Nu måste vi engagera oss på nytt i den långa, bittra men underbara kampen för en ny värld. Detta är Guds barns kallelse, och våra bröder och systrar väntar ivrigt på vårt svar. Ska vi säga att oddsen är för dåliga? Ska vi säga dem att kampen är för svår? Ska vårt budskap bli: tyvärr! Eller blir det ett annat budskap, med längtan, hopp och solidaritet med deras trängtan, med engagemang för deras sak, vad det än må kosta? Valet är vårt.