Martin Luther King dagen i Sverige

Så här lyder en annonskampanj man kan se nu, bland annat på nätet:

Oskyldiga dör varje dag i väpnade konflikter - någon borde göra något.

Varje år skadas och dödas 3000 barn av minor - någon borde göra något.

I vissa länder tvingas barn att bli barnsoldater - någon borde göra något.

Detta är - tro det eller ej - försvarsmaktens ord. "Att göra något" - det är att bli soldat. Det är inte att jobba för att produktionen av minor ska stoppas. Det är inte att arbeta för en minskad handel med vapen. Nej, det är att gå in i det militära. Det är att använda våld mot våld.

Ja, fortfarande råder militarismen i världen, och då menar jag dels tron att militärt våld är mer kraftfullt och effektivt än något annat, dels prioriteringen av militära så kallade lösningar. Martin Luther King såg militarismen som en av de tre stora utmaningar som mänskligheten stod inför. I talet Beyond Vietnam, där han förklarade sitt motstånd mot USA's krig i Vietnam, talade han om " the giant triplets of racism, extreme materialism, and militarism", "jättetrillingarna rasismen, den extrema materialismen och militarismen". Han hoppades att världens folk i framtiden skulle kunna övervinna dessa tre.

Över 40 år har gått och världen fortsätter att pumpa in astronomiska belopp i vapensystem och trupper. Visst, arbete görs för att få till stånd ett globalt vapenhandelsavtal, men generell nedrustning pratas det väldigt lite om idag. Mänskligheten har gjort stora vetenskapliga framsteg på många områden, men att utveckla icke-militära metoder för att gripa in mot våld och förtryck, det satsas det knappt några pengar på.

De flesta svenskar har kanske accepterat militarismens världsbild, och dess mantra att vapenmakt alltid kommer att behövas. "Nu måste vi börja utveckla nya SuperJAS för 50 miljarder kronor", säger riksdagspolitiker idag. "Vi kan inte om 20 år stå utan stridsflygplan!" Är vi så fattiga på visioner?! Vad skulle inte kunna ha hänt om 20 år ifall tid, kraft och pengar satsas nu på fredliga konflikthanteringsmetoder, om tusentals människor tränas nu till ickevåldsteam som kan skickas till konfliktområden? Varför drömmer vi om så lite? Varför vågar vi så lite?

Men, det finns förstås stora pengar att tjäna på vapen. Jag rekommenderar er att läsa en rapport från Svenska freds, från förra året, som heter Vapenkarusellen. Det är mycket intressant läsning om det militärindustriella komplexet i Sverige. Begreppet syftar på gemensamma intressen mellan vapenindustrin, militären och det politiska etablissemanget. Genom nära samarbete mellan högt uppsatta personer i denna triangel påverkas beslutsprocesser på odemokratiska sätt. Jag tror att vi behöver kunskap om strukturer som denna för att förstå t ex hur vapenexporten har kunnat öka så mycket som 400% på 10 år - samtidigt som en majoritet av svenska folket är emot denna export.

I Nobeltalet 1964 sa King: "Fred i världen genom ickevåld är varken absurt eller ouppnåeligt. Alla andra metoder har misslyckats. Följaktligen måste vi börja om. Ickevåldet är en god utgångspunkt."

Ickevåld är inte någon passiv hållning. Ickevåldsmetoder, rätt använda, uthålligt använda, är mycket kraftfulla. King talade om detta genom att använda begreppen kärlek och makt: "Ett av historiens största problem är att begreppen kärlek och makt oftast ställs emot varandra som motsatser. Kärlek likställs med att man avsäger sig makten och makt med att man avvisar kärleken. Det vi behöver är en insikt om att makt utan kärlek är hänsynslös och kränkande, och att kärlek utan makt är sentimental och urvattnad. När makten är som bäst utgörs den av kärlek som verkställer rättvisans krav." Slut på citat.

Vi som arbetar för fred och rättvisa behöver makt. Vi behöver använda oss av alla redskap som finns i ickevåldets verktygslåda, inklusive de som handlar om att dra undan sitt samarbete eller att gripa in fysiskt mot våld och förtryck. För det är, som sagt, starka krafter som vi har emot oss.

Att arbeta inom fredsrörelsen har inneburit väldigt mycket glädje för mig, vill jag också säga. Att jobba för något man tror på tillsammans med andra - det är väl det bästa man kan göra här i livet. Jag blir glad när jag tänker på den gemenskap jag upplevt under fredsvandringar från Örebro till Bofors, under läger i Karlskoga och Luleå, och vid aktioner av olika slag. Jag har fantastiska minnen också från trista ställen som arresten i Glasgow och häktet i Norrköping, där jag har fått dela oro och skratt, tankar och hopp med medaktivister.

Jag är glad över de amerikanska fredsaktivister som har inspirerat mig, och fortsätter att inspirera, som till exempel Art Laffin, Kathy Kelly och Liz McAlister. I lördags, på Martin Luther Kings födelsedag, marscherade dessa tre och många andra genom Washington för att uppmärksamma 20-årsdagen av USA's första bombningar av Irak, och för att påminna om Kings vädjan till landet om att välja en annan väg än våldets.

Jag tänker på Anne Montgomery, en ordenssyster, nu över 80 år, som jag mötte på en träff för 10 år sedan. Idag står hon och fyra andra åtalade för att ha gått in på den kärnvapenbas utanför Seattle där en stor del av de amerikanska kärnvapnen förvaras. De dömdes i december, men får sitt straff först i mars. Det kan bli ett långt fängelsestraff för dem.

Här i Sverige riskerar vi inte särskilt långa straff, men däremot - nu för tiden - höga skadestånd. Jag tänker på mina vänner Karin Carlsson och Per Hillerström som snart kommer att stå åtalade vid en civilrättslig rättegång. I september 2008 klättrade de över stängslet till företaget Aimpoint i Malmö, där man tillverkar kikarsikten som bland annat säljs till USA's armé. De höll upp en banderoll, och greps efter fem minuter. För detta har Aimpoint stämt dem på 513 000 kronor. Företaget menar att dessa två personer ska betala för Aimpoints beslut att hålla fabriken stängd denna dag (det var under European Social Forum, de visste att det skulle bli någon form av manifestation vid deras område). Vi ser det som ett sätt att skrämma fredsaktivister till lydnad. Många aktivister kan tänka sig en tid i fängelse, men få vill riskera att leva resten av sina liv med en skuld hos Kronofogden. I sådana här situationer är det extra viktigt att vi ger varandra stöd och uppmuntran, och att vi fortsätter att arbeta mot våra mål och inte låter skrämma oss.

Så, till sist vill jag säga: kom med till nätverket Ofogs fredsläger i Luleå i juli! Eller gå med i Kristna freds vapenexportgrupp! Studera den ekumeniska fredsdeklarationen - finns på SKR's hemsida - tillsammans med några andra i din församling! Eller läs en bok om ickevåld, och upptäck hur ickevåld är, som engelsktalande aktivister brukar säga, "a force more powerful", en kraft starkare än våldet!

Tack!