Sverige på gränsen till fredsutbrott!
Det jag ska göra ikväll är att berätta något
om ett avgörande möte på åttitalet, och också
om några viktiga erfarenheter av fredsarbete på 90-talet och idag
och sen till sist försöka förmedla en övertygelse om Sveriges
ansvar idag.
För tjugufem år sen fick jag privilegiet att vara Missionskyrkans
delegat på Kyrkornas Världsråds konferens i Vancouver. Det
mötet blev en viktig erfarenhet i mitt liv.
På den här konferensen med flera tusen deltagare, delades vi in
i små grupper och tanken var att vi - kanske 15 kvinnor och män
från olika hörn av världen - skulle bli en liten familj som
tog hand om varandra. Och det blev vi.
Och den här starka känslan av samhörighet över alla gränser
har funnits med mig - och också fördjupats sen dess - och blivit
en stark drivkraft i mitt liv.
I basgruppen, "familjen" på Kyrkornas Världsråds konferens fanns James M Lawson, Jr. I böcker och filmer om medborgarrättsrörelsen beskrivs han som en framträdande ledare och ickevåldsideolog, som arbetade nära Martin Luther King. Det jag började ana - i mötet med Jim Lawson - var ickevåldets andliga dimension. "Soulforce", själsstyrka är ett annat ord för ickevåld: den inre styrka som kommer av att i kampen för rättvisa, söka sanningen, handla i kärlek - våga satsa - och lita på att kraften kommer då vi behöver den. De stora ickevåldsledarna i fredshistorien har alla varit andliga gestalter.
Det som jag också lärde mig från Jim Lawson var hur viktig utbildningen och den personliga utvecklingen är, att det går att öva fram medvetenhet, medkänsla och mod. Martin Luther King kallade Jim för "medborgarrättsrörelsens lärare".
När jag kom hem - jag blev då ordförande i Kristna Fredsrörelsen - satte vi igång med svenska och internationella workshops och seminarier och kurser. Nu är det flera organisationer som ger kurser i ickevåld och konflikthantering - kanske det mest spännande är det muslimska studieförbundet Ibn Rushd som utbildar fredsagenter. Några av deltagarna på de här svenska kurserna har i sin tur börjat att utbilda i Sverige, och några har lett workshops i ickevåld och konflikthantering i bl a Guatemala, Sudan, Uganda och Palestina. Nästa steg gäller grundskolan: att det blir lika naturligt att lära sig hantera konflikter som att lära sig skriva och räkna.
År 1993 - det var det år då våldet eskalerade i flera olika regioner i Sydafrika och många var allvarligt oroade att ett inbördeskrig skulle bryta ut. Då kom en uppmaning från de sydafrikanska kyrkorna och några andra organisationer: vi behöver internationell närvaro i de allra mest våldsdrabbade områdena.
I slutet av mars samlades de första organisationerna och inom några månader hade vi - 17 svenska organisationer - tillsammans med kyrkorna och andra samarbetsorganisationer i Sydafrika diskuterat fram ett projekt för fredsövervakning - en verksamhet som ingen av oss tidigare hade någon konkret erfarenhet av. Och i januari hade vi utbildat de första fredsövervakarna. Sammanlagt blev det 66 kvinnor och män från Sverige som jobbade i Sydafrika mellan 5 veckor och 5 månader.
Nästan varenda en som kom hem kunde berätta om någon situation då de väldigt konkret varit med och förhindrat att våld eskalerat. Flera hade faktiskt också varit med om att rädda människoliv. Nelson Mandela tackade särskilt fredsövervakarna för deras insatser. Men det var också så att alla de svenska fredsövervakarna var fyllda av tacksamhet till Sydafrika för den vänlighet, tillit, glädje och tacksamhet de mött och för vad de hade fått vara med om.
Samtidigt som så många av oss var engagerade i frihetskampen
i Sydafrika bröt kriget ut i Balkan.
Jag vill då först nämna rofessor Adam Curle, också en
av de stora ickevåldsgestalterna. Han fungerade i många år
som medlare i olika delar av världen, bl a i Biafra-konflikten. Han grundade
också Bradford Peace Studies - som nu har ungefär 300 studenter
och 80 doktorander. Han hade börjat att resa fram och tillbaka till en
liten fredsgrupp i Osijek, en stad i Kroatien, nära gränsen till
Serbien. Det Adam framförallt gjorde var att lyssna fram vad medlemmarna
i fredsgruppen själva behövde, vilka behov som fanns i Osijek och
vilka möjligheter - och sedan försöka ge dem den uppmuntran
och det stöd som de behövde för att ta initiativ och handla.
Så startade gruppen Centret för fred, ickevåld och mänskliga
rättigheter, 1992 och redan ett år senare, i krigszon och mitt
under brinnande krig, ordnade de den första konferensen för en fredskultur.
Det var början till ett samarbete mellan ett antal organisationer i Sverige
och centret.
För några år sen fick centrets ledare Katarina Kruhonja motta det "alternativa nobelpriset". I maj i år firade Fredscentret 15-årsjubileum. Det var fullständigt överväldigande vad en ganska liten grupp människor kan åstadkomma. Här kan jag bara nämna några få exempel.
De har bevakat mänskliga rättigheter för den serbiska minoriteten - t ex givit juridisk hjälp till nära 4 000 personer. Under de första åren förföljdes de av kroatiska myndigheter och medier och utsattes för flera mordhot.
De har bedrivit försoningsarbete över etniska, religiösa och geografiska gränser - forna fiender har börjat kommunicera, planera och samarbeta med varann - i Kroatien, Serbien, Bosnien och Kosovo.
Utbildning och personlig utveckling har varit nyckelord. De har utbildat över 1000 lärare i konflikthantering och de ger kurser i medling för domare, polis och socialarbetare - och de har startat centra för medlingshjälp på två orter i regionen.
Medlemmarna i centret har hela tiden - i sin tur - lyssnat fram människors behov. När de olika utmaningarna att åstadkomma förändringar i samhället kommit , har de frågat sig: vad behöver vi? hur behöver vi utbildas, utvecklas, förändras för att våga gå vidare med nästa steg? Fortfarande finns stora spänningar och konflikter mellan grupper kvar i regionen. Nu - liksom tidigare - gäller arbetet att förebygga att konflikter eskalerar till vapen och våld.
I sin sista rapport om förebyggande av väpnad konflikt, som FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan skrev, efterlyste han "nationella och lokala resurser för förebyggande". Jag vet inget bättre exempel på en lokal resurs för förebyggande än Fredscentret i Osijek.
Fredsövervakning i Sydafrika och Fredsarbetet i Balkan är två
exempel på fredsarbete, de som jag har mest erfarenhet av. Men visste
ni att under 1999 och 2000 arbetade minst 57 svenska organisationer i 68 projekt
med att förebygga våld, hantera konflikter och bygga fred i olika
kris- och konfliktområden? Det var fredsföreningar, humanitära
organisationer, mänskliga rättighetsorganisationer, kyrkor, solidaritetsorganisationer,
ungdomsorganisationer och kvinnoorganisationer.
Så vilket är då nästa steg? Vi vet att efter det kalla krigets slut är de flesta konflikter inte längre mellan stater utan inom stater - och därför har nu det civila samhället och dess organisationer en nyckelroll.
Vi vet att internationell närvaro, liknande fredsövervakningen i Sydafrika, kan hålla våldet tillbaka och rädda människoliv.
Vi vet att det går att analysera och bearbeta och eliminera orsakerna till konflikter - att vi kan bidra med redskap och metoder att förebygga och förhindra att de bryter ut i väpnat våld och krig.
Vi vet att det är de lokala aktörerna i ett konfliktområde som "äger" konflikten, men vi har fantastiska exempel på hur utbildning, inspiration, tillit och stöd till dem kan bidra till att skapa fredliga relationer mellan forna fiendegrupper.
Vi anar ickevåldets styrka - och vi vet att utbildning i ickevåld
kan förändra människor - barn, ungdomar, vuxna - och bidra
till mer medvetenhet, medkänsla och mod.
MEN - samtidigt tillåts konflikter i olika delar av världen att eskalera. Enligt forskningsinstitutets SIPRIs rapport i slutet på 2007 är 50 länder i krig eller i riskzonen för krig. "A WORLD OF RISK" stod det - nästan som i eldskrift - på SIPRIs hemsida.
TROTS att vi har de kunskaper, erfarenheter och kompetens som behövs
för att förebygga med fredliga metoder utan vapen och våld
- så fortsätter och eskalerar världens stater den militära
upprustningen. Mellan 1997 och 2006 ökade de militära rustningarna
med 37 %!
Och i strid med den historiska kunskap vi har idag: De som vill lösa
konflikter med krigsliknande metoder har erfarenheterna från de senaste
decennierna emot sig. Det har oftast blivit värre. Mycket värre.
Något av det bästa som vi kan göra är en ny samlad satsning i ett konfliktområde som visar att det är möjligt att driva våldet tillbaka! En satsning som äger rum tidigt och som inriktas på att förebygga att väpnat våld och inbördeskrig bryter ut.
Vi behöver också ett Handlingsprogram för omrustning!
Inte nedrustning. Vi ska inte rusta ned våra ansträngningar för
fred och säkerhet. I stället för att bara rusta för militära
insatser, t ex Nordic Battle Group, med 2 300 soldater från Sverige
ska vi satsa steg för steg på att omrusta för att förebygga
väpnade konflikter. Det vi och världen behöver är bland
annat en stand-by-kapacitet med minst 2 300 utbildade, kompetenta och erfarna
kvinnor och män som kan arbeta professionellt med några av det
hundratalet funktioner som efterlyses i konfliktområden: allt ifrån
övervakning och medling till stöd till att bearbeta konflikternas
orsaker, stöd till arbete med demokrati, mänskliga rättigheter
och jämställdhet.
När en första tidig varning från ett konfliktområde
kommer - och särskilt om FN efterlyser resurser - då ska vi vara
fullt beredda för tidig handling. Då ska Sverige inte bara kunna
erbjuda en Jan Eliasson, eller en Adam Curle. Då ska det finnas många
som har kunskaper, erfarenheter och kompetens att gå in i olika roller
och funktioner, på olika nivåer, gärna på toppen, men
inte minst på basplanet.
Men är det här politiskt gångbart? Det finns väl inget politiskt stöd för att satsa på förebyggande? Jo, faktiskt.
I april 2001 fattade Sveriges Riksdag flera beslut om förebyggande av väpnad konflikt. Riksdagen beslöt och nu citerar jag att "tonvikten i arbetet bör ligga på de två första stegen i en konflikthanteringsprocess…", "så att våldsanvändning och mänskligt lidande kan undvikas" och att "den roll Sverige kan och bör ta på sig, tillsammans med andra likasinnade, är att vara konstruktivt pådrivande för att ett konfliktförebyggande perspektiv successivt skall genomsyra politiken".
Men vad har skett sen dess? Hittills är det väldigt väldigt lite.
Sverige kan och bör "bli konstruktivt pådrivande".
Sverige kan och bör ta ledningen.
Vi - dvs vi i kyrkorna och andra organisationer i det civila samhället
- kan och måste göra det som militärer inte kan göra
och politiker ännu inte lyckats med.
Martin Luther King, hans arbete för rättvisa och fred, hans övertygelse att människor och världen kan förändras ger hopp och inspiration också idag: "Fred i världen genom ickevåld, sa han, är varken absurt eller ouppnåligt. Alla andra metoder har misslyckats. Därför måste vi börja på nytt!"
Sverige på gränsen till fredsutbrott!
Det är en fråga om medvetenhet och mod och om miljoner människors hopp om en bättre värld.
